Walk of shame or Walk of fame?

Igår började vi snacka om the good old "Walk of shame", som mer eller mindre alla någon gång varit med om. När man vaknar upp hos någon en söndag, krabbisen är total och ångesten kommer krypande med tanke på att man ska på något vis försöka ta sej hem utan att behöva möta en enda människa. I gårkvällens smink under ögonen, klänning och klackar står det bokstaverat bortamatch i pannan på en. När man sitter på tunnelbanan och försöker göra sej så osynlig som möjligt, men ändå känns det som om alla stirrar på en. Finns det något värre? Min point i det hela nu var att killarna vi diskuterade detta med kallade "Walk of shame" för "Walk of fame" istället. Vilket förstås var ganska roligt, men ändå är det så konstigt att när vi tjejer gör en walk of shame så känner man sej så otroligt idiotisk medans killarna går hem med huvudet högt.